spacekotten

Det är hemskt
att vara rädd för den plats man en gång älskade.

Att se ett välbekant gatuhörn
och vara rädd för dess skugga.

Att se välbekanta trappor
utan att kunna gå i dem.

Jag förstod aldrig hur folk kunde leva i skräck.

Kvinnor rädda för att gå hem ensamma.
Folk som var rädda för vitt pulver i brevlådan.

Mörker.

Natt.

Människor rädda för människor.

Jag har alltid trott att rädsla hörde till andra.

Svagare människor.

Det berörde mig aldrig.

Sen gjorde det det.

När det berör dig, så vet du
att den alltid har funnits.
Lurpassat under ytan på allt du älskat.

Det kryper under skinnet.
Ditt hjärta smärtar 
och du ser tillbaka på den person du en gång var.

Och undrar...


Kommer du någonsin att bli sån igen?