spacekotten

Jag har alltid sett mig som en öppen person. Som inte har direkt svårt att prata om mina känslor och problem eller andra diverse privata grejor.
Men det har alltid funnits en sida av mig som jag skämts mycket för, men anledningen till att jag valt att behålla det för mig själv (bortsett från två personer tror jag) har inte bara varit det utan också för att det känns så sjukt. Så att folk liksom skulle tycka jag var helt skev och konstig liksom.
Detta har ju i sin tur gjort att det känts lite som att jag liksom levt lite som i en lögn.. Det lät väl lite väl drastiskt men det är det närmsta jag kan förklara det med.
Ja, att jag skriver det här nu är för att jag idag var tvungen att berätta det för en mycket nära person, som jag verkligen inte vill ska tycka jag är en idiot, och det kändes liksom så skönt även om jag fortfarande är rädd han ska tycka jag är ett pucko :) 

Är detta det "djupaste" och mest seriösa inlägget i min blogg ever?! Det är iaf svårslaget om inte annat ;)

Vad allt det här handlar om tänker jag inte blotta här haha, ville bara skriva det.. För det känns bra. Lätta på trycket lite.. eller vad man ska kalla det.

Puss på er.




Jag älskar dig.

Jag är så trött på min osäkerhet, den är inte jag. Och min nästintill totala avsaknad av fantasi, varför låser den sig som den gör? Ja, det har jag irriterat mig på många gånger.. Det är väl nån ond cirkel som vanligt :)
Detta gör iaf att jag hatar att bestämma.. För det första får jag prestationsångest.. Jag måste komma på nåt tillräckligt bra! (antar att det är här det låser sig så jag inte kan komma på nåt överhuvudtaget..) För det andra blir jag rädd jag ska välja nåt nån annan inte tycker om eller vill ha/göra och att denne inte säger det och istället går och tänker att jag valde nåt dåligt och "kunde hon inte valt nåt bättre"..

Eller ja.. vad detta beror på vet jag ju.. det är denna pissiga sociala fobi.. Jag får inte göra fel, ingen får tycka illa om mig.. Alla gör fel ibland, varför kan inte jag tillåta mig själv att göra det också? Den sociala fobin kan gå och dränka sig, den gör mig till någon jag inte är eller vill vara..

Nu är det iofs inte alltid så här, det går ju upp och ner. Men nu har det mest vart neråt bra länge.. Mestadels pga min ekonomiska situation tror jag. Jag menar.. när jag får frågor som vad jag vill äta och jag själv inte har pengar.. då vill jag ju inte ge förslag på nåt "dyrt" eller avancerat (med andra ord blir mina enda förslag falukorv eller pannkakor, fråga J, han vet vad jag pratar om haha och jag blir rädd att dom förslagen inte är "tillräckligt bra" *suck*).. Ska jag ge såna förslag så vill jag själv kunna köpa det..
Rörigt? Jo.. Jag är nog inte den lättaste att förstå sig på alltid :)

Vad djupt detta blev nu då :)

Nu blir det sängen, har sån huvudvärk.

Puss på er!

Dagar som den här borde inte få finnas. Alla dagar ska vara bra!
Fast å andra sidan.. skulle alla dagar vara bra skulle man nog inte uppskatta dom lika mycket.
Den här dagen känns totalt bortkastad.. Jag borde gjort nåt vettigt. Jag borde städat!
Jag borde tagit en promenad men det sket sig ju..
Önskar jag kunde säga ifrån nån gång istället för att svälja allt.. Det är ju bara mitt eget fel att det blir så här.. Hade jag bara vågat öppna käften så..
Nej Julia, det här har inget med dig att göra :)

Ska iaf se en film till nu.. så känns det kanske bättre sen.. Guess not men man kan ju alltid hoppas.

Ensam.. Övergiven.. Bortglömd.. Oälskad.. Ivägen.. Förlåt.

Imorgon är en annan (och antagligen mycket bättre) dag!

Puss.

När ska jag lära mig att bara hålla käften?
När ska jag sluta vara så jävla dum?

Nu ska jag iaf sova.. puss.