spacekotten

Jag har alltid sett mig som en öppen person. Som inte har direkt svårt att prata om mina känslor och problem eller andra diverse privata grejor.
Men det har alltid funnits en sida av mig som jag skämts mycket för, men anledningen till att jag valt att behålla det för mig själv (bortsett från två personer tror jag) har inte bara varit det utan också för att det känns så sjukt. Så att folk liksom skulle tycka jag var helt skev och konstig liksom.
Detta har ju i sin tur gjort att det känts lite som att jag liksom levt lite som i en lögn.. Det lät väl lite väl drastiskt men det är det närmsta jag kan förklara det med.
Ja, att jag skriver det här nu är för att jag idag var tvungen att berätta det för en mycket nära person, som jag verkligen inte vill ska tycka jag är en idiot, och det kändes liksom så skönt även om jag fortfarande är rädd han ska tycka jag är ett pucko :) 

Är detta det "djupaste" och mest seriösa inlägget i min blogg ever?! Det är iaf svårslaget om inte annat ;)

Vad allt det här handlar om tänker jag inte blotta här haha, ville bara skriva det.. För det känns bra. Lätta på trycket lite.. eller vad man ska kalla det.

Puss på er.




Jag älskar dig.